@marcusosterberg Jag har en teori om hopplöshetens grepp. Nästan alla förstår klimatkrisens hopplöshet, även om det för många är undermedvetet, och mycket av det vi ser är försvarsmekanismer. Man “bygger sin båt” och förbereder sig för att skydda sina närmaste. Man känner spontant att alla inte får plats i båten så man vill avgränsa. För vissa innebär paniken att man tar till våld, både i ord och handling.

Får mig att tänka på Den oändliga historien av Michael Ende, en av mina favoritböcker. Ingentinget – ett mörker – bara växer.

Hoppet får inte överge oss. Jag tror att människor komma stiga fram och hjälpa oss hitta det igen. Vi får plats i varandras båtar, i samtalen, i värmen av varandras närvaro. Vi hänger alla ihop.

När ledsamhet tynger oss måste vi kämpa, och kämpa för varandra. Och våga be om hjälp. Vi mår bra av att kämpa och hjälpa.

Det här var vara mina spontana reflektioner… som jag tydligen behövde skriva av mig. 😊