Jag har läst DN:s intervju med TietoEvrys Sverigechef fyra eller fem gånger nu. Den känns inte på riktigt. Den är surreal­istisk. Tieto­Evry vet inte något alls, inte en sus­ning, om hur deras system har hackats. De vet bara att de själva garanterat inte har brus­tit i något led. Men an­griparna har väl knappast tillämpat magi, försöker artikel­författaren Linus Larsson försiktigt framhärda: nog måste det funnits säkerhets­hål? Det vet vi inte, menar Sverige­chefen Venke, för Tieto­Evrys säker­het är absolut till­räck­ligt hög.

Vi lever i en tid med en amerikansk presidentkandidat som inte kan binda ihop två sammanhängande meningar men som journalister och experter ändå tvingas hantera på ett låtsat allvar. Jag menar inte att TietoEvrys hållning tas på allvar av DN. Men att den över huvud taget kan uttryckas på det här sättet är ett tecken i tiden.

När makthavare börjar uttala sig tvärsäkert om sin egen skuldlöshet trots mängder av motbevis uppstår ett Orwellianskt språkbruk som får oss att ifrågasätta sanningen som väsen. Som får oss att tvivla på vår egen förmåga att förstå, då absurditeten är så uppenbar. Som konstform är denna nutidssurrealism otvivelaktigt kittlande, men som vägvisare för en mer rättvis värld direkt bedräglig.

Vi kan inte låta sådana här ologiska uttryck för ansvarslöshet leta sig in i den allmänna diskursen som accepterade försvarstal. Vi pratar om en it-leverantör vars system hanterar en betydande del av den svenska befolkningens personliga data och informationsöverföringar.

Fortsätt läsa hela inlägget/nyhetsbrevet👇

https://axbom.se/tietoevry-dn-ansvar/