Jag har skrivit förr om det barnarbete som sker för att hela tiden utveckla digitala apparater, och även klara av den gröna omställningen, men jag har inte rest för att bevittna detta på plats.

Det gjorde däremot Staffan Lindberg och Magnus Wennman förra året, när de reste till Madagaskar för att med egna ögon prata med de undernärda barnen som gräver fram de mineraler som tillverkningen av elbilar kräver.

Det är platsen för världens första klimatsvält. Andra svältkatastrofer i modern tid har utlösts av krig och konflikter. För sex år sedan, när regnet slutade falla över södra Madagaskar, inleddes den första där den globala upp­värmningen var huvudorsaken enligt FN.

«Laha och de andra barnen känner inte till att mineralen de bryter används till elbilar. De har knappt sett något fossildrivet fordon, bortsett från upp­köparens lastbil och en och annan FN-jeep.

Lahas tankar går till föränd­ringen som orsakade svälten.

Fingrarna knäcker en liten bit glimmer.

– Om vi bara hade tillräckligt med mat som förr skulle vi orka gräva mer…»

Reportaget från december är för mig en sammanfattning av samtiden. Hur drivet att bygga nytt ska rädda oss från problemen som uppstått ur besattheten vid att bygga nytt. Hur de som drabbas hårdast av problemen drabbas ytterligare. Hur osynliga, och osynliggjorda, de som drabbas är för de som gynnas. Att varumärken knappt påverkas av omständigheterna. Att konsumtionen som lösning vinner om och om igen. Tills den inte gör det.

Vad betyder det att skriva på en barnkonvention?

https://special.aftonbladet.se/story/jleydo