Med anledning av DN:s reportage om Lundsberg idag letar jag fram två av mina gamla blogginlägg. Jag själv gick på internatskolan i Sigtuna, där jag hamnade i samband med att mina föräldrar skildes när vi bodde i Tanzania. Jag gick de två sista åren i gymnasiet där (1990-1992) och var då aldrig en ”batt” (Sigtunas motsvarighet till Lundsbergs ”tarm”), men det jag fick se och uppleva blev mina första upplevelser av ett återvändande till Sverige, och påverkar mig till denna dag.

I samband med att jag blev intervjuad för Agnes Hellströms bok ’Att vara utan att synas: Om riksinternaten Lundsberg, Sigtuna och Grenna’ skrev jag detta 2013. Det var jag som kontaktat Agnes efter att ha läst hennes roman Ränderna går aldrig ur.

Jag minns helvetet på jorden
https://axbom.se/jag-minns-helvetet-pa-jorden/

Och för bara lite mer än tre år sedan skrev jag detta på engelska… behövde få ur mig det. Det säger något om hur länge vissa trauman sitter kvar i kroppen. Kanske särskilt de man upplever som barn. Jag bröt alltså tystnadskulturen, anonymt, efter bara sex månader på skolan. Jag var 16 år när jag skrev det där brevet till Aktuellt-redaktionen.
https://axbom.com/anonymous/

DN:s reportage:
https://www.dn.se/sverige/inifran-lundsberg-att-vagra-lyda-en-order-ar-lika-med-socialt-sjalvmord/

Jag trodde naivt att alla avslöjanden genom åren skulle innebära slutet på kamratuppfostran. Det tror jag förstås inte längre. Det går inte att överskatta hur mycket pengar kan tysta, och få människor att känna sig överlägsna. Mer värda. Och underbygga och förstärka en sekt som använder våld för att tvinga till underkastelse som misstas för kärlek när man har fått för lite av det.