Dagens fundering:
När vi digitaliserar och automatiserar vissa arbetsmoment sparar vi tid i stunden. När vi i framtiden vill förändra arbetssätt eller helt eliminera arbetsmoment är det inte lika lätt om det finns en digital automatisering som man är beroende av för delar av arbetet. Särskilt om man inte har full insyn i hur digitaliseringen fungerar, vad den gör eller varför den gör det. Automatisering idag kan alltså försvåra förbättringar i framtiden.
I en del organisationer vet man detta till viss del. Man kalla det förvaltningsobjekt, och helst vill man minska antalet förvaltningsobjekt, för generellt ökar de i antal. Vi flyttar kompetens från att förstå och utföra arbetet till att förvalta tekniska lösningar som allt färre har insyn i vad de faktiskt gör. Effektivisering handlar då allt oftare om att digitala moment ska göras snabbare, i stället för om momenten skapar relevant nytta, för det finns det ingen kvar som längre vet.
Jag kallar det nu för Digitaliseringens kunskapsparadox: Alltså, när vi automatiserar, hur behåller vi kunskapen som behövs för att fortsatt avgöra om automatiseringen gör nytta?
Jag tänker att färre och färre förstår hur saker och ting fungerar, tack vare digitalisering. Det är därför vi älskar att mäta så mycket i intetsägande siffror som tid och volym, i stället för välbefinnande och tillfredställelse och hållbarhet.
Mänskligheten har arbetat länge för att spara tid med maskiner, hela tiden snabbare, men vi får aldrig tid att känna efter om vi mår bra – så psykisk ohälsa skjuter i höjden ändå. Och allt färre vet hur man odlar mat, känner igen en giftig svamp eller bygger skydd mot väder och vind.
Ingen färdig tanke, men det känns som det finns något här att adressera.
